Hansalims president Kwon Okja fick en Reko-publikation av Thomas Snellman. Bild: Privat
I mitten av februari damp ett mejl in i min e-post. Avsändaren var en i Norge bosatt amerikan. Han ville att jag skulle ansluta mig till en europeisk delegation som skulle utforska ett handelskoncept i Sydkorea. Detta koncept som bygger på andelslagsprinciper har funnits i nästan 40 år och har nära på en miljon medlemmar. Men det som fick mig verkligt intresserad var påståendet att bonden, primärproducenten får i medeltal över 70 procent av varans slutpris, från främst livsmedel som säljs i 240 egna butiker runt om i Sydkorea!
I decennier har olika aktörer på hemmaplan ältat producentens svaga ställning gentemot handeln. Finns det något att lära av konceptet Hansalim i Sydkorea? År 2014 förärades man det världsomspännande One World Award-priset som erkänsla för sin verksamhet.
Initiativet till en europeisk delegation kom från Jonathan Dolley, en engelsk forskare knuten till universitet i Sussex som fått ett ansenligt forskaranslag från EU för att under tre år utforska Hansalim. Forskningen är nu på slutrakan och Jonathan ville ha dit en grupp européer för att bekanta sig med upplägget. Han är själv gift med en koreanska, talar språket och bor sedan ett antal år i Sydkorea. Hansalim har en egen forskningsenhet och Jonathan har samarbetat med denna en längre tid. Förutsättningarna för ett givande besök var uppenbara och programupplägget komprimerat och välorganiserat. Dessutom skulle en mediaperson medverka och besöket är tänkt att utmynna i en dokumentärfilm för presentation i Europa.
Från början var det tänkt att gruppen skulle omfatta nio personer, varav två bönder från Nederländerna, men av orsaker jag inte känner till hoppade flera av under slutskedet så vi blev endast fyra personer som reste i väg och jag den enda jordbrukaren. Den 12 maj anlände jag nyfiken till Sydkorea som medlem i den första västerländska delegationen att bekanta mig med Hansalim.
Upprinnelsen till konceptet skedde under ett turbulent tidevarv på 1980-talet då en grupp aktivister skrev ett manifest om ömsesidig omtanke om varandra. Konsumenten ger producenten en skälig inkomst och goda levnadsförhållanden och producenten åtar sig att producera hälsosam mat åt konsumenterna och i harmoni med naturen. Att man lyckats med detta och dessutom skapat en logistisk helhet som fungerar ännu efter 38 år är en verklig bedrift. Ekologiska produktionsmetoder, andelsprinciper, konsumentutbildning i livsmedelsfrågor, produktförädling, egen landsomfattande logistik, en forskningsenhet och 240 egna butiker där 95 procent av de cirka 4 000 produkterna kommer från egna andelsproducenter. Under de senaste åren har också webbutik och hemleveranser startat. Helheten är imponerande.
Basen för verksamheten utgörs av 2 300 bönder som är organiserade i 137 lokala andelslag. Deras totala odlingsareal var förra året 4 532 hektar, alltså knappt två hektar per producent. Men eftersom försäljningen uppgick till 350 miljoner US dollar innebär det att varje hektar i medeltal omsatte över 50 000 dollar, om bondens andel av slutproduktens pris var 73 procent. Själv tolkade jag att detta var möjligt då odlingarna var mångsidiga ”market gardens” och de lokala andelslagen hade egna förädlingsenheter där bönderna själva arbetade utöver själva odlandet.
Utöver producenterna har Hansalim väldigt många konsumentmedlemmar, för närvarande nästan 900 000. Dessa står för 90 procent av kommersen i organisationens butiksnät. Icke medlemmar är också välkomna att handla men de kommer inte i åtnjutande av olika medlemsförmåner.
En fullständigt unik sak är att alla styrelsemöten på alla nivåer inom organisationen, allt från lokala andelslag till takorganisationens högsta styre, videostreamas i realtid för alla medlemmar som vill följa med. Med andra ord fullständigt transparent och inget som helst utrymme för någon dold agenda.
Under vårt besök bekantade vi oss med bönderna och deras odlingar. Genomgående var de i övre medelåldern eller äldre. Alltså samma dilemma som bondekåren i Europa dras med. Ett undantag var Dae Bong, en 24-årig man som tappat fotfästet i någon storstad i Sydkorea, och insett att han går under ifall han inte kommer bort från staden. Sedan sju år tillbaka är han del av ett lokalt andelslag och har återfunnit livsglädjen. På en direkt fråga uppgav han att han klarar sig bra numera, också ekonomiskt, tack vare hjälpen från andelslagets gemenskap.
Ahn Sang-hui som sköter om tillvaratagande av koreanska ursprungssorter för Hansalims räkning. Kallas internt för “filmstjärnan”, då han figurerat på tv ett antal gånger. På gården fanns mullbärsträd och till Ahns förtjusning hade vild silkesfjäril kommit dit. Bild: Privat
Vi besökte tre lokala bondeandelslag och jag upplevde att jag fick mycket utrymme och intresse då jag var enda producenten i vårt sällskap. Någon av bönderna förstod lite engelska men de kunde inte själva kommunicera så all diskussion gick via tre tolkar, Jonathans fru samt två av organisationens egna forskare som alla talade en oklanderlig engelska. Det goda i sammanhanget var att alla tolkar personligen kände till konceptet. Men detta till trots var det inte helt enkelt att kommunicera. Flera gånger frågade jag om det stämde att producenten fick mer än 70 procent av varans pris i butik men något entydigt svar fick jag aldrig utan långa förklaringar om mängden arbete och att råvarornas pris fastställdes för ett år åt gången. Det kan också hända det var ett känsligt ämne som man inte var van att diskutera.
Även om Hansalim täcker hela Sydkorea rörde vi oss inom en radie på 150 kilometer från Seoul. En dag besökte vi organisationens logistikcenter inklusive bageriverksamhet och sojatofutillverkning, belägen i staden Anseong. Anläggningen togs i bruk 2014 och betjänar hela landet. Taket täcks av solpaneler och var en av landets största solpanelenheter när det begav sig. Elen som produceras räcker inte helt till för det egna behovet och dessutom är det inte tillåtet utan allt måste matas in i elnätet. Logistikanläggningen är endast tio år gammal men tekniken är redan föråldrad och kräver alltför mycket mänsklig arbetskraft.
I direkt anslutning till enheten finns Hansalims tofuproduktion och där fick vi en detaljerad förevisning av produktionsprocessen. 300 ton sojabönor blir årligen till tofu.
Ser man till vilka produkter som säljer bäst ligger tofu i toppen tillsammans med ris, ägg och groddar. Den absoluta merparten av produkterna kommer från egna avtalsproducenter men kring fem procent kommer från andra källor. Olivolja kommer från Syrien och Palestina och socker från Filippinerna. Länderna är valda för att man specifikt vill stöda producenter i utsatta områden. Dessutom ger man tidvis mathjälp till olika länder inklusive Nordkorea.
Senare samma dag var vi inbjudna till staden Wonju som gäster hos organisationen. Hansalim startades i denna stad i mitten på 1980-talet och just denna dag hölls ett stort möte till minnet av grundaren Jang-Il-Soon. Vi hamnade i rampljuset och fick presentera oss för festpubliken. Efteråt följde ett möte med de högsta ledarna inklusive Hansalims president, Kwon Okja. Jag fick en pratstund med henne och passade på att överräcka den engelska versionen av Reko-publikationen. I gengäld fick jag Hansalims historik på koreanska samt ett exemplar av ursprungsmanifestet.
Interiör från en Hansalimbutik. Bild: Privat
Sista dagen på resan bekantade vi oss med en av Hansalims butiker i norra Seoul. Enbart i huvudstaden har man sexton butiker. Vad jag kunde bedöma fanns det mesta man kunde tänkas behöva tillgängligt och priserna var ungefär på finländsk nivå. Ett undantag jag noterade var nötkött som var mångfalt dyrare än här hemma.
Under resan gjordes en massa intervjuer och diskussioner spelades in för den kommande dokumentären. Intrycken var så omfattande att det kommer att ta tid att smälta och analysera alla detaljer. Tanken är att hålla några utvärderingsmöten på europeisk nivå och eventuellt försöka skapa något pilotprojekt i Europa med Hansalim som förebild.
Utan att ta ställning till om konceptet Hansalim kunde användas i vår omgivning kan konstateras att de lyckats i sin föresats att betydligt stärka producentens position i handelskedjan.
THOMAS SNELLMAN
Österbottens Tidning Debatt 16.06.2024