Stigande energipriser till följd av Ukrainakrisen har skapat en chockvåg i Europa och också i Finland. Med all önskvärd tydlighet visar situationen att vi nått peak fossil energi. Det går inte längre att stoppa huvudet i sanden och hoppas att det hela blåser över och vi får en återgång till läget före Ukrainakrisen. Också landets regering har tagit initiativ till energisparkampanjer och olika förslag ventileras i media, vilket är positivt.
Lantbruket är en sektor som under en lång tid blivit allt mer beroende av fossil energi. Dels i form av bränsle för att hålla i gång den överstora maskinparken och dels för tillverkningen av konstgödselkväve. År 2019 visar Ruokatietos statistik att 250 miljoner euro gick till gödselmedel, 338 miljoner till bränsle och 316 miljoner till elektricitet, alltså sammanlagt drygt 900 miljoner euro. I dagens läge har denna siffra kanske fördubblats! Värst är läget gällande konstgödselkvävet som i stor utsträckning är beroende av naturgas vid framställningen.
Riksdagen fattade under våren beslut om ett stödpaket till lantbruket på 300 miljoner euro. Detta täcker inte på långa vägar kostnadsökningen men är givetvis till hjälp. Producentpriserna har också stigit men inte tillräckligt för att täcka mellanskillnaden.
Vissa debattörer har krävt lagstiftningsåtgärder gentemot dagligvarugiganterna K och S. Givetvis har de utnyttjat situationen under en längre tid inom ramen för gällande marknadslagstiftning och tagit ut stora vinster på producenternas bekostnad. Eftersom lantbruket får EU-stöd och nationella stöd så ”vet” handeln att politikerna får lov att lappa ihop vardagen för bönderna i detta läge. Så länge bönderna är beroende av både stöd och marknad är utgångsläget knepigt. Men att lagstifta om handelns marknadsvillkor skulle ju innebära nån form av planekonomi, och hur många vill ha den utvecklingen?
Men detta skulle kräva ett paradigmskifte där fokus flyttas till att reducera fossil energianvändning på alla nivåer inom matproduktionen.
Detta är den stora bilden. Går man ner på gårdsnivå finns det en stor skillnad. Vissa gårdar har nästan inte drabbats alls medan andra har drabbats extremt mycket, och detta också inom samma produktionsinriktning. Naturligt vore att dra lärdom av gårdar som klarar sig bra vid rådgivning till mer drabbade gårdar. Vissa saker kan säkert vara till hjälp omedelbart medan andra åtgärder kräver decennier innan större resultat uppnås. Men detta skulle kräva ett paradigmskifte där fokus flyttas till att reducera fossil energianvändning på alla nivåer inom matproduktionen.
För egen del har jag i olika sammanhang fört fram en utvecklingsmodell, Afterres 2050, som en grupp franska agronomiingenjörer i Toulouse tagit fram i samarbete med forskare och rådgivning. Modellen är inget hastverk utan har utarbetats under ett decennium.
I oktober 2015 fick jag mig tillsänd en tidningsartikel med rubriken ”Morgondagens jordbruk enligt Afterres; biologiskt, blomstrande, lokalt och fullständigt realistiskt”. Efter att ha studerat den hundrasidiga visionen noggrant kan jag bara hålla med. Även om den är skriven med Frankrike som utgångspunkt kan det mesta appliceras också på förhållandena i Finland.
”Producera lika mycket med två till tre gånger mindre insatsmedel” är den resultatprognos som visionen för fram. Det goda i sammanhanget är att producenter som helt ovetande om denna vision redan anammat likartade verksamhetsmodeller nu är de minst påverkade av den kostnadsökning som drabbat vårt lantbruk.
THOMAS SNELLMAN, PEDERSÖRE
Österbottens Tidning Debatt 09.08.2022