Välj en sida
Foto: Kevin Åkerlund

Anders Hjortman skrev nyligen att skogen inte kan rädda klimatet (ÖT Debatt 14.03.2021). I såfall ligger vi risigt till. Om jag förstått saken rätt är gröna växter de enda som kan binda kol från atmosfären, och speciellt skogen. Skall vi ha en kolneutral framtid så är det skogen som skall binda kolet. Anders beskriver vad som hänt efter kriget men belyser enbart ena sidan av myntet. Virkesvolymen har helt riktigt ökat med nästan det dubbla från 1350 miljoner kubikmeter till 2300 miljoner. 

Enligt skogsforskningsinstitutet Metla är kolbindningen i Finland 1300 miljoner ton i skogsmarken på mineraljordar och 5500 miljoner ton i skogsjordar på torvmark. Själva skogen binder enbart ungefär 700 
miljoner ton i dagsläget. Med den ökade virkesmängden i våra skogar har vi ökat kolbindningen med 300 miljoner ton sedan kriget.

Vackert så, men andra saker har hänt längs med resan. På 60- 70- och 80-talet dikades en stor del av skogarna på torvmark. Enligt stadsrådets utredning 2017 för LULUCF-kriterierna släpper dikade skogstorvmarker ut 7 miljoner ton koldioxid årligen. Det vill säga att under de 50 år som gått sedan dikningarna har torvmarkerna släppt ut omkring 350 miljoner ton lågt räknat eftersom utsläppen är störst direkt efter dikningen.

Detta är väsentligt mer än vad den ökade virkesmängden har förmått att binda. Då är det också bra att veta att en torvmark i naturtillstånd binder kontinuerligt kol.

Dessvärre är detta inte den enda negativa konsekvensen. Dikade skogar belastar nedanliggande områden med ökat vattenflöde och förhöjd översvämningsrisk. Humushaltigt flödvatten har belastat sjöar och 
vattendrag med alvarliga konsekvenser för fisk och vattenlevande organismer. Den snabba avrinningen minskar bildande av grundvatten. 

Samtidigt har dikade torvmarker en betydligt förhöjd risk för svårsläckta skogsbränder. Dessutom är enligt min mening skogsdikningen  den största enskilda orsaken till den minskade biodiversiteten i våra 
skogar.

Vad göra? Eftersom vi inte kan backa bandet måste vi leta efter  modeller som minimerar de negativa konsekvenserna. Detta gäller uttrycklingen skogsbruk på torvmark. Kontinuerligt skogsbruk kan vara 
en modell men lämpar sig säkert inte överallt. Viktigt vore också en kraftig ökning av träanvändning i byggande. På så vis får man en långsiktig bindning av kol.

Våra skogar kommer fortsättningsvis att vara synnerligen viktiga ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Men brukningsmetoderna måste förändras för att maximera kolbindningen och minimera negativa  följdverkningar. Vad jag förstått råder en någorlunda stor politisk konsensus i denna fråga även om tidtabellen för åtgärderna varierar.

Thomas Snellman, Pedersöre

Österbottens Tidning 18.03.2021
Foto: Kevin Åkerlund